Amina Hocine is a composer, sound artist and instrument creator from Sweden currently pursuing her masters in electro acoustic composition at the Royal College of Music in Stockholm. Her current work is centered around an instrument she has created, called The foghorn organ or The instrument. It’s a compressed air driven organ, built by PVC pipes and various HVAC bits, inspired by the sound of foghorns. Her compositions revolve around timbre, deep listening and narrative, and she draws inspiration from the spiritual sciences.
 
aminahocine.com

Kevin Drumm (born 1970) is an experimental musician based in Chicago, United States.

recreationalpanick.blogspot.com

Jessica Ekomane is a French-born, Berlin-based electronic musician who focuses on live performances and installations. Her performances are characterized by their physical effect, exploring psychoacoustics, rhythmic structures, and the interplay of noise and melody. Her work is focused on the relationship between individual perception, collective dynamics, and societal listening expectations.

John McCowen’s musical life has become an obsession with discovering a polyphonic language on a historically monophonic instrument – the clarinet. This has led him to a unique acoustic vocabulary that is similar to a shifting soundscape of electronic feedback. 

John’s multiphonic approach is based in drones, difference tones, and beating harmonics as a means to showcase the compositional potential within a single, acoustic sound source.

Praised by The New Yorker and The Wire, he transitioned from playing in the American DIY circuit to pursuing classical clarinet pedagogy with contemporary clarinet pioneer, Eric P. Mandat, now teaching improvisation in Reykjavík. John remains stubbornly dedicated to acoustic phenomena. His works do not utilize amplifier feedback or electronically-generated sounds unless specified.

Pär Lindgren (1952-) studerade komposition vid Musikhögskolan i Stockholm 1975-79. Efter avslutade studier blev han ämneslärare i elektroakustisk musik och sedermera professor i komposition vid samma institution. Under sina nästa 40 år som pedagog har Lindgren, parallellt med sitt eget konstnärskap, haft ett stort inflytande på flera generationer svenska tonsättare, både inom det elektroakustiska och det instrumentala området.

Från slutet av 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet var Lindgrens eget komponerande till stor del fokuserat på elektroakustisk musik. Under den här perioden tillkom verk som Elektrisk Musik, Rummet, Det andra rummet och Houdinism. Lindgrens verk från den här tiden präglas av en karakteristisk kontrollerad gestik där synkroniserade nedslag utlöser masshändelser i strikt avgränsade musikaliska rum. Ett undantag från den gestaltningsformen kan dock höras i Elektrisk Musik från 1978 som i stället består av en modal neonskrimrande väv som gradvis utvecklas från ett enkelt motiv till en välvande harmonisk massa. Efter den här perioden kom Lindgren att i första hand fokusera på instrumentalmusik, ofta i större ensembleverk med skulpturala klangliga drag. 

Om Elektrisk Musik sa Pär Lindgren följande i samband med att stycket gavs ut på skivan Festival of Electronic Music som dokumenterar elektronmusikfestivalen 1979:

”Elektrisk Musik utgör tillsammans med ett instrumentalstycke som tillkom vid ungefär samma tid en vändpunkt i mitt sätt att komponera, framförallt gäller detta valet av kompositionsmaterial och sättet att se på musiken som en funktion av ett socialt sammanhang. Dessa två saker är intimt förknippade med varandra. Mina utgångspunkter och avsikter var att utnyttja ett musikmaterial som ingår i vad man allmänt brukar kalla masskultur och att samtidigt genom att sammanställa (komponera) materialet på ett annorlunda sätt ge det en annan betydelse än det ursprungligen hade. Stycket är komponerat i Musikhögskolans elektronmusikstudio 1978 och originalet (bandversionen) är realiserat i 4-kanals-stereo. Elektrisk Musik uruppfördes vid Elektronmusikfestivalen i Stockholm 1979.”