“Det är bråttom. Vi får skippa förspelet. För några av er kommer det att innebära en spänd stämning av misstro, men försök ändå att ta in dessa två följande premisser.
För det första är det oetiskt att skaffa barn.
För det andra är demokrati en omöjlighet så länge det finns familjer.”
översättning av Frida Sandström.
NAMNEN ÄR INTE DESAMMA
Ljud/Ord över incestens pornografi
Reiko tittade på den senaste japanska såpan. Hon gick i trean på gymnasiet och såpan handlade om ensamt mödraskap. Hon hade tyckt mycket om en serie från förra året, om en hjältemodig femtonårig morsa. Mamman i den här serien var i tjugoårsåldern. Huvudkaraktärerna var alltid vackra, ödmjuka och ibland lite förvirrade. Fast de var oklanderligt kapabla att inta en oövervinnerlig mödraroll. Deras barn var bedårande, tystlåtna och inåtvända – förutom i de korta komiska scenerna med utmattade mammor och outtröttligt energiska barn. Det var uppenbarligen tungt att vara ensamstående mamma, men det värt det. Oavsett vilka problem som uppstod var dessa överkomliga med en inre styrka och med familjens kärleksfulla stöd, vilket visar hur lösningarna på de problem som följer på singelmödraskap inte hittas i det offentliga. Dessa japanska kvinnors privatliv förändrades, men samhället förblev detsamma. Sammansättningen av japanska familjer förändrades, men behovet av familj bestod. Dags för kvällsnyheterna. Nordkorea var på gång igen. ”Det är sorgligt”, sa Reikos mamma. ”De växer upp med så mycket propaganda att de inte vet vad som är sant.”
Gary var tjugotre när han använde en kondom på fel tillsammans med den partner som han hade ett tvåårigt förhållande med. Han stannade i henne efter att han hade kommit, sperman läckte ut och hon blev gravid. Fastän de båda alltid hade talat om abort som en utväg om hon av misstag skulle bli gravid, vägrade hon att göra det nu. Han bönade och bad henne om att inte behålla barnet, för hennes skull lika väl som för hans. Men, hon hade redan bestämt sig och Gary var tvungen att respektera det. Samtidigt kunde han inte tillåta sig själv att påtvingas en fadersroll på grund av ett oönskat barn. Han visste att en pressad familjesituation inte var en hälsosam sådan och sa därför till henne att om hon skulle behålla barnet så fick hon göra det ensam. Det tog slut mellan dem, men efter födseln såg hennes advokat ändå till att han registrerades som fader. Saten krävde honom på pengar för barnets underhåll. Femton år har gått, tre återstår.
Paula var i den tidiga trettioårsåldern när hon och hennes man bestämde sig för att försöka skaffa barn. Läkarna hade varnat henne för att hennes sjukdomstillstånd skulle kunna påverka graviditeten, men ett friskt barn var det enda de önskade. Bara ett. De skulle göra allting rätt och deras lilla familj skulle fulländas. Allt tycktes också gå bra. Hon växte problemfritt, och alla ultraljud visade en liten flicka utan defekter. Det var först två veckor efter födseln som barnläkaren berättade om det otänkbara: barnet hade downs syndrom. Efter den första chocken och den förkrossande insikten om en förlorad framtid, engagerade sig de båda föräldrarna i en lokal stödgrupp för familjer vars anhöriga har syndromet. De lärde sig att åter igen se till sin lilla dotters perfektion och till vilken gåva hon var – en gudagåva, älskad och önskad. Nuförtiden delar Paula ut klistermärken att sätta på bilrutan, där det står ”Leve downs syndrom”
Michiko var trettio år när hon blev gravid. Hon hade inte känt sin pojkvän särskilt länge, men kände att hon redan hade passerat åldern för att etablera sig, så hon sa upp sig och gifte sig med honom. Orsaken till att hon tackade ja till hans förfrågan om giftemål var lika maskinell som förfrågan själv. Bröllopet var formellt och täckte alla de senastes trenderna för sådana ceremonier. De belånade sig för att köpa ett quick-fix bygge till hus, och slutade i stort sett att ligga med varandra efter födseln. Första året delade de tre säng, men sedan flyttade han in i ett separat rum för att kunna sova ordentligt. På sätt och vis var det skönt att bli av med den sista potentiella upphetsning som kvarstod dem emellan, och istället lät Michiko sig upptas helt av omvårdnaden. Nu när sju år gått och barnet gick i skolan, fick hon mer tid för sig själv. Hon började bli uttråkad och var dessutom övertygad om att hennes man träffade en annan. Så hon började söka efter någon för sig själv, bara för skojs skull. Inget som skulle kunna skada familjen. Kanske en invandrare.
Salma var tjugonio och hennes dotter var sju. Det hade blivit tid att ordna med dotterns ”lov-klipp”, en särskild resa för kvinnlig omskärelse, eller vad Världshälsoorganisationen kallar för ”FGC typ 2” – att avlägsna klitoris och de inre blygdläpparna. De skulle flyga från Minnesotas kyla till hettan i Florida, och till värmen från en kvinnlig läkare som förstod vad Salma ville ge dotter. Salma tyckte det var ironiskt att en önskan för en dotters hälsa, kvinnlighet och sociala acceptans också var vad som isolerade hennes tillhörighet från världen i stort. Det här var en kvinnosak. Det här var hur hon själv hade vuxit upp till en ren och hälsosam kvinna. En renhet bevisad av hennes problemfria förlossning av en vacker dotter som inte hade levt annat än ett hälsosamt liv. Hon såg hur media porträtterade föräldrar som hon och hennes man som känslokalla monster, men sanningen var en annan. Syftet med resan var ju just att motverka att hennes dotter skulle växa upp till en sådan person.
Craig älskade att vara steriliserad. Att ta fullt ansvar för de barn han sätter till jorden, att ge sina långvariga älskare en sexuell frihet från år till år. Samtidigt hade han alltid fascinerats av den lite udda och ganska tramsiga reaktion som somliga kvinnor hade när de fick höra nyheten om hans förfarande. Några trodde honom först inte och tänkte att han var en sån där snubbe som inte vill oanvända kondom. Flera blandade ihop det med kastrering och testosteronbrist och antog att han antingen hade problem med att få upp den eller med att komma. Andra sa att de inte tände på en man som inte var kapabel att göra dem gravida – även om de inte ville bli det. De menade på att det vore mer rimligt för en kvinna att operera bort sina äggstockar, fastän en sådan procedur vore mycket mer riskabel. Ett fåtal kallade honom till och med neurotisk och självisk, sa att han var ”sjuk” och frågade vad han skulle göra om han någon gång träffade en yngre kvinna som ville ha barn. Roligt nog slutade det alltid med att de föll för honom ändå, noterade han. Det komiska i att de var så snabba att döma honom för hans övertygelser slog bara tillbaka på dem själva och kom inte att drabba honom i slutändan.
Som konsekvens av fertilitetsläkemedel föddes Amber, Jasmine och Corey som trillingar. Deras båda mammor brukande skrattande säga: ”En tredjedel var planerad, resten kom som en överraskning”. Nu i fyrtiotreårsåldern skrev de tre en gemensam masteruppsats om den höga risken för sociala följder av provrörsbefruktningar som resulterar i flerabarnsfödsel i lesbiska gemenskaper. När de växte upp mötte de ibland barn som dem själva – ofta tvillingar – men det var inte förrän på universitetet som de samlade sina likar i ett formellt nätverk. Tillsammans kartlade de tendenser för ätstörningar hos tjejer, samt depressioner över alla sexuella identiteter. En gång hade det lett till självmord. Allt sprang ur det motsägelsen att lesbiska par strävar efter att nära en individualism och samtidigt förlitar sig på en dysfunktionell befruktningsindustri som, för att få snabba resultat, riskerade flerfödsel. Jasmine myntade ett begrepp för den påföljande krisen: ”intersektionell provröshomogenitet”.
Debbie var femton när hon blev gravid. Två år tidigare hade hennes familj flyttat från Wisconsin till Arkansas. De var vita och det var också deras grannar, utom en familj som var svart. De hade en son som var två år äldre än Debbie. Det var han som var pappan. Hans familj hoppades att Debbie skulle göra abort, men med hennes föräldrars hängivna katolska tro kom det inte på fråga. Adoption var det enda alternativet. Hon var för ung för att bli mamma, för ung för att förstöra sitt liv med ett barn. Med ett svart barn. De andra grannarna kallade henne för ”negerhora”, och honom för våldtäktsman. Hennes familj skulle tvingas flytta tillbaka till Wisconsin och hon skulle ta ett års uppehåll från skolan, föda barnet och sedan lämna iväg det. Det var hennes kors att bära. Efter adoptionen skulle hon börja om på nytt. Välvilligt. Enligt hennes föräldrar och deras präst var detta den mest rationella och smärtfria lösningen för alla inblandade parter.
Trish var nitton månader när hon adopterades av en kanadensisk familj och lämnade Vietnam. Idag är hon i fyrtioårsåldern och vet ingenting om sin biologiska mamma. Under hennes uppväxt hade hennes biologiska föräldrar målat upp olika teorier om kvinnan. Några var känslosamma, såsom en gråtande kvinna som mjukt lämnar sin unge på barnhemmets trappa. Hon höll säkert utsikt en bit ifrån, för att försäkra sig om att nunnorna upptäckte barnet och tryggt plockade in det. Kanske var hennes pappa också där, för att försäkra kvinnan han älskade om att de gjorde rätt sak samtidigt som han tystade sina egna tårar. Andra teorier sprang vårdslöst ut vredesutbrott efter att Trish hade betett sig illa, såsom att hans mamma hade varit en missbrukare som någon amerikansk soldat hade satt på. När Trish ser tillbaka på det hela vet hon att det där bara var berättelser; sätt för hennes adoptivföräldrar att uttrycka beundran och ånger. Känslor som hon också kände gentemot dem. Det var en ihållande spänning som hade funnits där sedan första start. En spänning som andra i i hennes närhet också påverkades av. Det var sällan som Trish tänkte på sin adoptivmamma, men när hon gjorde det hoppades hon att hon varken kände ånger eller beundran för det barn som hade lämnat bort. Bara likgiltighet. En likgiltighet gentemot familjen som Trish hoppades var genetisk.
Karl gick till alla anti-abort-sammanslutningar i sin medelstora hemstad Iowa. Han organiserade inte mötena, eller deltog i blockaderna av kliniker, men han var en följare. En av de trogna. En som trodde på livet. Nu var Karl, som till en elak gammal alkoholist, femtio år. Han drack inte själv, men bakom lyckta dörrar våldförde han sig på sin familj. Sådan far, sådan son. På hans vittrande plakat stod det skrivet ”Adoption, inte abort” med gotiska bokstäver som han hade fått sin dotter att skiva för en massa år sedan. Allteftersom hade hon vuxit upp till att inte sympatisera med Karls politiska åskådning, och skapade istället en klyfta i familjen genom att frivilligt eskortera kvinnor genom demonstranterna och fram till den lokala kliniken. Under en av deras dispyter som Karl avslöjade en hemlighet som han hade burit på länge: hans egen starkt troende mamma hade blivit gravid med honom utom äktenskap. ”Om din farmor hade kunnat göra abort då så skulle jag inte ens funnits”, grät han och sa att han tackar gud varje dag för att hon inte kunde det. Plötsligt såg dottern Karls politiska åskådning från ett perspektiv som undgick honom själv. Hans protester handlade inte om kommande mödrar eller om ofödda barn. Det handlade bara om honom och hans perverterade självbild. Ännu ett sätt att självisk sätta sig själv först. Före sin egen mor.
Angel var bara nitton, men födde redan sitt tredje barn. Liksom hennes två första graviditeter var också denna en olyckshändelse. En välsignelse. Hennes tredje välsignelse, given henne genom förbuden mot preventivmedel och abort på Filippinerna. Det enda råd som hon hade fått från byns vårdcentral var att hon skulle vänta två år mellan varje graviditet för att inte trötta ut livmodern. Både Angel och hennes partner var arbetslösa och hade inte råd att föda på sjukhus, så en faster som var barnmorska hade tillfrågats att hjälpa till vid födseln. När Angels värkar satte igång tycktes allting vara under kontroll, men allteftersom dagen gick stod det klart att något var fel. Fastern var dock övertygad om att det hela skulle ordna sig. Efter en lång kamp kom barnet ut, följt av en flod av blod som försatte Angel i medvetslöshet. Fastern ringde på en motorcykeltaxi som skulle forsla hennes brorsdotter till närmsta sjukhus. En moppe med trasig ljuddämpare dök genast upp och tonåringens haltande, bloddrypande kropp lassades ner på sidositsen. Inte ens motorcykelns öronbedövande oljud kunde överrösta familjens gråt, och inte ens allt dess skrammel kunde väcka henne.
Jeannie var femtiosju och gravid. Hon trodde själv inte att det var sant förrän ett tredje graviditetstest sa samma sak. Vad var det för sjukt skämt som universum drog med henne? Efter en lång tids övervägande i samtal med sin man och sin gynekolog, bestämde hon sig för att behålla barnet. Så snart hon hade överskridit tolfte veckan berättade hon det för familj och vänner. Deras exalterade bemötande blev snart infekterat. Ett raljerande och en skepsis som stegvis kom att påverka Jeannies övertygelse. Hennes man började till och med att återställa deras redan utflyttade barns gamla rum, som han tidigare förberett som barnkammare. Nu i sjuttonde veckan sitter hon på toaletten och blöder ymnigt. Hon panikmessar sin lillasyster som svarar att hon ska hålla en handduk mellan benen och krama åt tills att ambulansen kom. (Conny Kanin kramar Bruna Björnen-emoji.) (Ambulansemoji.) (Uttråkad Bruna Björnen tittar på en emoji-emoji.)
I Takis gamla japanska fanns fortfarande utedass, i ett litet uthus. Vartannat år eller så hörde man talas om en ny kvinna som hade fött på en sådan toalett. Det senaste fallet gällde en kvinna från Okayamadistriktet som ringde brandkåren för att rädda sitt barn ur avloppsbrunnen. Hon hävdade att hon inte ens visste att hon var gravid förrän den dag då barnet ploppade ner i brunnen och skadade henne då den våldsamt drog med sig moderkakan. Båda överlevde, men vilket skämt, tänkte Taki, då hon hörde om det. Hon måste ha försökt att döda barnet, men sen blivit rädd. Det vore den enda rimliga förklaringen. Som de flesta andra människor kunde hon inte begripa att hon var en av de tvåtusen femhundra kvinnor som förtränger sin graviditet fram till värkarna, eller längre. Nu när Taki satt på en liknande toalett, hukad av smärta från vad också hon trodde var en förstoppning, ignorerade hon om alla tecken på en egen mystisk graviditet. Hon var i chock och kunde inte längre känna något och till skillnad från kvinnan från Okoyama förblev hon omedveten även efter att barnet hade börjat tränga fram. Det föll, men toalettens hål var för trångt för att barnet skulle passera. Om det skrek, så var hon inte i ett tillstånd nog att höra det. Tolv minuter senare släppte även moderkakan. Hon reste sig upp, tog fatt i toalettborsten och samlade krafter som om hon var på väg att rensa en musfälla, varefter hon trängde ner proppen i toaletten.
Adam hade våldtagit och gjort en trettonårig skolflicka gravid, men hans farbror lugnade honom och sa att allt skulle bli bra. Tunisisk polis hade väckt åtal mot honom, men flickans familj skulle se till att fallet lades ner om han gifte sig med henne. Hans farbror hade redogjort för hennes far att deras skam och vedermödor skulle växa sig ännu större om Adam fängslades. Alla skulle tjäna mer på att Adam tilläts gifta sig med flickan. Dessutom var han ändå tjugo år, vältränad, anställningsbar och respektingivande. Hans farbror sa att äktenskapet skulle ställa saker till rätta mellan honom och domstolen. Mellan honom och gud. Honom och flickan. Adams barn skulle säkert läka henne. Såklart var det inte ett idealt sätt att bilda familj på, men ingen kunde säga annat än att det var ett sätt att göra det på. Hans farbror sa att de flesta fäder, oavsett var, uppmuntrar giftermål för deras döttrar om dessa blir med barn i tidig ålder. ”Skaffa fler barn”, sa han och log tröstande, ”att bilda en större familj kommer ge lugn åt alla.” Adam tackade sin farbror och lovade att skaffa fler barn.
Kei var en nätverksingenjör vid ett större japanskt företa. Hon inledde en könsbekräftande behandling vid en ålder närmare fyrtio. Som man hade hon varit gift, blivit far åt två barn och byggt en framgångsrik karriär. Nu var hon den första personen på firman – eller på någon firma – som genomgick en behandling på jobbet. Hon var ett försöksfall för marknadens fördomar inte bara gentemot henne, men även kommande generationer – som alla satte en makalös press på att vara perfekt. När hennes behandling väl var legalt avslutad, skulle hon förflyttas till en annan bransch och ges chansen att socialt starta om på nytt, som kvinna och med nya kollegor. Bara de övre cheferna skulle känna till hennes bakgrund. Keis fru var däremot inte särskilt tillmötesgående. Överväldigad av äckel och känslan av att vara förrådd, kastade hon genast ut Kei från huset där de bodde, krävde skilsmässa och förbjöd henne att ha någon fortsatt fysisk kontakt med deras gemensamma barn. Kei fick bara tala med den en gång i månaden, över telefon och med osäkerheten gentemot att hon inte lät barnen veta att hon var på väg att bli kvinna. Inledningsvis tycktes detta görbart, men allteftersom hennes feminina röstträning och hormonterapi satte igång var hon nu tvungen att anstränga sig inför varje samtal, för att hitta tillbaka till sin gamla röst. Hon såg sig i spegeln med ansiktet hos en hård kille och upprepade om och om igen: ”Hej… det är pappa.”
Kevin var trettioett när han började stanna kvar lite längre på sin dotters rum efter nattning. Hon skulle fylla tio. Han var inte full den första gången, han bara provade. Han hade dåsat till när han läste för henne, som han så ofta gjorde, men vaknade till sin egen upphetsade kropp som kramande henne. Utan att tänka lät han sin erigerade penis pressas mot hennes ben, där hon sov. Intalade sig själv att det här inte betydde något. Det dröjde ytterligare ett antal månade innan han började få henne att ta på honom med händerna. Inget mer. I Kevins huvud var det inget övergrepp. Han tänkte inte att han var kapabel att begripa sig på någon, eller att hon var rädd för honom. Att hon inte skulle minnas det här när hon blev äldre. Vad finns det att komma ihåg? Det var ingenting, tänkte han. Verkligen ingen våldtäkt. Kevin hade våldtagits som barn och om det var något som han visste så var det att han aldrig skulle våldta sin egen dotter.
Redan innan samlaget var över visste Yuko att hon var gravid. När veckorna gick kände hon hur hennes bröst blev hårdare och ett hormonsvall började få henne att övertygas om att behålla det oplanerade barnet som hon egentligen visste att hon inte ville ha. Det var en kemisk upplevelse, av artificiella känslor – en desperat manipulation. Som någon som redan i flera år hade kämpat med premenstruella humörsvängningar hatade hon det faktum att hennes hormoner påverkade henne. Något som redan hade brännmärkt henne som hysterisk och instabil både i det privata livet och i yrkeslivet. Nu kände hon hur hormonerna försökte forma henne till en tjugosjuårig singelmamma mot hennes vilja. Varför skulle hon tillåta detta hormonflöde att ha mer makt över henne än andra? Hon tog upp telefonen, knappade in numret till kvinnokliniken och bokade en tid för abort.
ERKÄNN ATT DET DÖDAR DIG (OCH DRA)
Ljud/ord över en gay pornografi
Det är bråttom. Vi får skippa förspelet. För några av er kommer det att innebära en spänd stämning av misstro, men försök ändå att ta in dessa två följande premisser.
För det första är det oetiskt att skaffa barn.
För det andra är demokrati en omöjlighet så länge det finns familjer.
Den första punkten kan tolkas på två vis. Å ena sidan är det oetiskt i den mån att det saknar etik. Det finns ingen inneboende etik eller moral när det kommer till att skaffa barn. Det är bara en slumpartad biologisk process. Så slumpartad att trots en historia om sexualkunskap och preventivmedel, så är de flesta graviditeter oplanerade. Å andra sidan är oetiskt såsom i att det är fel. Jag håller med om båda perspektiven, men sett till hur sett till hur många människor som blir tillsagda att barn är livets främsta syfte, så förespråkar jag det senare alternativet. Det är lätt att argumentera för att det är oetiskt att föra en annan människa till den här skitvärlden. Att gå samman för att tvinga fram ett liv – med all dess tårar, dess beroende, dess lidande, våld, ondska, orättvisa, fattigdom och dess fördomar – i en helt okänd människa som inte har något att säga till om saken, gör en till en rätt igenom hjärtlös person. Särskilt om man gör det för att man är uttråkad, ensam eller vill försäkra sig om att någon ska ta hand om en när man åldras. Att rent egoistiskt förutsätta att en annan skulle och borde uppskatta decennier av påtvingat beroende av just dig, oavsett hur många misstag du, precis som alla andra, gör livet – gör dig av rent etiska skäl till en ansvarslös och manipulativ person. En dålig person.
Sedan omöjliggör familjens sociala strukturer en demokrati eftersom de är omöjliga att rädda från problem såsom ägande av människor, ofrivilligt arbete, sexuell fascism, genussegregation och genusexploatering. Denna punkt är särskilt central i patriarkalt organiserade familjer, fastän den förekommer i fler sammanhang än så. Eftersom patriarkala familjer i de flesta fall dominerar post-agrara sociala relationer, är såväl historiska som samtida eller framtida demokratiska och jämlika projekt redan bortom all räddning. Ett faktum som motsäger typiska föreställningar om en demokrati i ständig utveckling. Rent pragmatiskt leder alla projekt till kollaps.
Det är utgångspunkten. Att skaffa barn är inte etiskt. Familjer omöjliggör det demokratiska projektet. Inget att diskutera. Sådana är förutsättningarna för fortplantning och familjebildande. Stanna upp och fundera över saken. Vänta med att lyfta undantag, troligtvis genom att gå i försvar när det kommer till din egen familj. Lyssna på dina försök att genast motsäga och komplicera resonemanget som sprunget ur en särskild social situation. En inställning som håller dig själv, mig – ja, oss allihop från att vara kapabla till att kritiskt analysera det kulturella företrädet som barnafödsel och familjebildande innebär. En som smygrunkande insisterar på att miserabla och våldsamma familjer är undantaget, medan de lyckliga hemmen är normen. Skaffa lite empati.
För de av er som har barn, föreställ er en sekund att ni skulle befrias från all tabu som det innebär att ångra att en en gång skaffade barn. Forskning visar att de få föräldrar som inte upplever sviktande humör, livskvalitet och sexlusta generellt sett är rika och nöjda sedan start. Sådan är inte du. Du har försökt, men det blev inte som du hoppades: ditt DNA var trots allt inte något särskilt. Så att erkänna detta är inte att motsäga kärleken till dina barn – om det nu är så att du faktiskt älskar dem. Om inte, så hoppas jag att du någon gång vågar erkänna det. Så klart är inte erkännandet av barnafödandets oetiska följder detsamma som att arbeta för att empiriskt bromsa barnafödandet i världen. Nej, det handlar bara om att peka på den underliggande ironin i att århundraden av samhällen har använt religioner och andra sociala institutioner för att moraliskt fängsla vår sexualitet i fortplantningen som människor. Metoderna är så våldsamma att det krävs fiktion av bibliska proportioner för att upprätthålla dem i större skala. Kommer du ihåg att Guds uppmaning om fortplantning i det gamla testamentet egentligen var riktat till slavar? Då är det ju inte konstigt att många relaterar fortplantning till just sin tro. Tron på sitt barn såsom en förlängning av sig själv. Tron på att det kan få en framtid som är bättre än ens eget miserabla liv. En tro som i detta sammanhang är både självisk och naiv. Där inifrån köttkvarnen intalar vi oss själva rätten att producera mer kött för kugghjulen att tugga och förnekar att vi egentligen inte vill ha något kött och att allt detta malande är meningslöst. Se bara till befolkningsminskningen i bland annat Japan. Det bristfälliga systemen i en kapitalism som ständigt strävar efter ännu mer tillväxt, faller i bitar så fort kvarnen slutar mala. I över ett århundrade har matcho vänsterradikaler sökt snabba vägar till kapitalismens kollaps, så förblindade av könsmaktsordningen att de inte inser att den mest effektiva och fredliga lösningen vilar lugnt i kvinnornas händer. Det är uppenbart att alla revolutionära projekt av nödvändighet också måste vara feministiska. Samtidigt är jag ledsen att medge att det är just den oöverskådliga förankringen av globala patriarkat, som föregått kapitalismen med århundraden, som är skälet till att revolutionen aldrig sker.
När människor håller sig till sina familjer förutom när det kommer till personlig frihet och förnöjelse, är det mer troligt att de utmattas ekonomiskt, oförmögna att föreställa sig sin potential i kollektivet och i det offentliga. Deras individuella potential kommer däremot att fortsätta att hänga som en morot på ett metspö framför åsnan, uppburen av demokratiska retoriker. Samtidigt fortsätter alla självutnämnda ”demokratier” utan undantag att luta sig mot det faktum att hälften av befolkningen föds in i en genuskodad arbetarklass där kvinnor betalas illa eller inte alls. Lönen är alltså låg i förhållande till den majoritet av män som också är betalas för lite.
Trots alla samtal om jämställdhet mellan könen är dagens patriarkala demokratier strategiskt lutar sig mot denna könsmaktsordning. Giriga företag vet att en jämnlik lön skulle drabba deras lönsamhet, göra våra skuldberoende samhällen ännu mer ohållbara och resultera i en ekonomisk kollaps. Inte minst skulle en jämlik lön inte kunna införas innan det obetalda hemarbetet omförhandlas. Det räcker inte med att farsan rycker in i köket då och då, utan det krävs en helt ny ordning och ett nytt synsätt på det obetalda arbete som utförs bortom det privata. Bortom mammor och pappor. Det är bevarandet av patriarkala familjeformationer som omöjliggör en sådan förändring. Så självklart omöjliggör familjen det demokratiska projektet.
Sett till detta är det ingen slump att dagens globala spridning av kapitalistisk privatisering och antisocialism går hand i hand med en rejäl dos pro-familjepropaganda. Eller som den fackligt aktive Tony Benn i Storbritannien uttryckte det: det går bara att ”återställa den ojämnt fördelade makten” om de sociala skyddsnäten i första världens demokratier, som de så länge kämpat för, förstörs. På samma vis måste en försäkra sig om att dessa länder aldrig riktigt blir till industrialiserande kulturer. Detta kan bara ske genom att familjen återinförs som den primära platsen för social trygghet, vilket genast gör familjen till en nödvändighet i alla skeden i livet. Häng med i samtidens heterobröllopsvåg.
Idag betraktar de flesta människor samkönade äktenskap i ljuset av en etisk debatt kring rätten att offentligt uttrycka sin kärlek till vem som helst. Det är helt enkelt en pågående kamp för tillgången till sociala privilegier. Men fastän denna rörelse har en lång historia är det främst genom 90-talets HIV- och AIDS-aktivism i USA som vi känner den. Genom att acceptera den kulturellt betingade omöjligheten att erbjuda en socialt skyddsnät, riktades fokus istället mot rätten till giftermål – en metod för att illa kvickt bromsa homovågen och det stigande antalet försäkrade homosexuella män. Bredvid rätten till ett pars sociala skyddsnät, infördes även rätten att ta beslut om sin partner om den omyndigförklaras, liksom rätten att bo kvar i sin partners lägenhet efter att denne dött, rätten till delad vårdnad och en rad andra privilegier.
Att infria en homofob publik i stort, i dessa mycket olika sociala situationer vore samtidigt mycket svårare än att helt enkelt paketera debatten i den etiska rätten till giftermål. Vilket i stort sett är hur argumenten lyder än idag – till den grad att de flesta queers inte heller har någon aning om hur mycket bredare frågan en gång varit, och skulle kunna vara. Idag verkar rätten till samkönade äktenskap vara den liberala grejen. Den schyssta frågan. Allmänt förnuft. Samtidigt blir vad jag skulle kalla ett mer medkännande och etiskt förnuft – att bryta ner alla dessa exkluderande äktenskapsinstitutioner – idag alltmer ovanligt.
Det är viktigt att komma ihåg att en nyckelfråga för sociala skyddsnät är den växande möjligheten för människor att leva utanför familjekonstellationer. Sådana skyddsnät sprang till stor del ur kvinnors, queers och icke-binäras kamp för ett värdigt liv utanför äktenskapet eller utan kontakt med sina familjer. Att tillkännages grundläggande självständighet kanske inte anses som den hetaste frågan för privilegierade i-landsmänniskor, men historiskt sett är detta något nytt, extremt radikalt och ännu i stort sett otänkbart i en stor del av världen. Därför döljer ”anti-disco-rörelsen” en bredare strävan såsom rasism och homofobi på samma vis som dagens banala utläggningar ”mot välfärdsstaten” döljer ställningstaganden mot mångfald, kvinnors jämställdhet, rätten att finnas till utan att vara beroende av mannen och den fattigdom som upplevs hos de som utesluts från samhället på grund av sin sexuella läggning.
Hur är det möjligt att kulturella föreställningar fortsatt övertygar oss om att acceptera redan inskränkta sociala rättigheter – särskilt när det kommer till genus och alternativa sexuella identiteter? Det enklaste alternativet vore att bjuda oss, heteronormativitetens svarta får, tillbaks till dessa klaner. Ett återvändande som officiellt och lagligt åter reglerar våra relationer till dessa sammanhang. Liberala humanistiska länder inser att de inte behöver be oss att vara heterosexuella. Det enda som de kräver är att vi är heteronormativa. Så ser dagens ”queerrörelse” ut på mainstreemvis. Och marknaden vet mycket väl att sexuella identiteter inte spelar någon roll så länge gemensamma mål om privatsjukvård, heltidsarbete, räntesystem, belånade bostäder, familj och militärtjänst upprätthålls av det offentliga.
För många av oss är löftet om att äntligen tillåtas ta del av den amerikanska drömmen århundradets ideal. För, vi växte ju också upp med samma idiotiska föreställningar som alla andra – och trots bestående myter om en inre kreativitet har vi lika lite fantasi som alla andra. Det är precis som Amy Gluckman och Betsy Reed observerade redan i mitten av nittiotalet, då Queer Nation-sloganen ”vi är här, vi är queer, ta det bara” en gång lovade att vidga heteromänniskors uppfattning av moral, familjebildning och politik. De var queers som drog nytta av de liberala vågen var snabba att lova världen att ”vi är här, vi är precis som du, var inte orolig”.
Vår egen desperata utfyllnadsplan om att skapa och exploatera en utväg genom samkönat äktenskap har ideologiserats, ut- och invänt och sålts till oss som en gång lämnade ifrån oss det, nu i formen av en allt-i-allo-lösning för queer fulländning. Medan vi för bara några decennier sedan främst kämpade för att avkriminaliseras – ett arbete som inte ens inleddes i praktiken – kräver vi idag istället att åter styras av lagen. Vi kräver det som en mänsklig rättighet, istället för att inse att det är en form av mänskligt slaveri. Vi organiserar oss omkring det långt längre än kring förstörelsen av de tyranniska familjestrukturer som har motverkat oss i århundraden. När allt kommer omkring är faderns vansinnigt våldsamma patriarkala kärlek uppenbarligen mer värdefull än ens autonomi gentemot just ett sådant monster. Mycket mer värdefull än kärlek funnen någon annan stans, eller kärleken till en själv. Så långt räckte vår Pride™.
Konsekvensen av detta är att den feministiska och queera kritiken av familjenormen är alltmer bristande. Att medge att förtryck våld i familjen och hemmet är ett symptom på en större, institutionaliserad dominans blir dessutom i stort sett omöjligt. Det som diskussionerna alltid kommer att sakna är vad det innebär att medvetet välja att inte bli förälder – och att medvetet överge familjen. Något som istället förblir tabubelagt liksom lyckan efter en lyckad abort – något som absolut skulle tillkännages en offentlig hyllning, givet det uppenbara mänskliga lidande som undviks. Jag minns hur Mark Fell en gång något ironiskt förklarade att ”från ett nyttoperspektiv är det lidande som fostret eventuellt upplever oändligt mycket mindre än vad ett liv i medvetenhet innebär och på dessa lösa grunder vore det enda moraliskt rätta att alla gjorde abort”.
Det föreställda löftet som hägrar bakom dagens queera familjekonstellationer är på ett stereotypt, heteronormativt vis inget annat än en egocentrisk idé om att familjevåldet skulle avbrytas av föräldrar som är bättre föräldrar än ens egna. Varje radikalt engagemang i de materiella förutsättningarna för intra-familjär mänsklig egendom ersätts med fantasier om att möta det bästa sättet att uppfostra ett barn. Tyvärr är det så att dessa självupplyftande offentliggöranden om vår förmåga att föda barn inte bara närs av en konventionell föräldrarhybris, men också av ett bredare behov att övertyga världen om att vi, historiskt betraktade som barnamördare, faktiskt kan ta hand om barn. Jag har sett framgångsrika queers klappa sig själv på axeln för sina framgångar som föräldrar vid queersymposier – ja, det är ett reflexartat skyddsbeteende. En förmåga som i min mening bör utvärderas av deras barn snarare än av dem själva. Men, som om det vore någon nyhet, är det inte vi som behöver övertygas, och jag är säkerligen heller inte den enda som ogillar att betraktas som en rekvisita i denna offentliga performance i hyllande av lyckliga föräldraskap.
Det sätt på vilket samkönade äktenskap dominerar den nya kontrollen av homosexualitet praktiseras också i transgemenskaper genom de öronbedövande essentialistiska könsbekräftande behandlingar. Medialiseringen av transerfarenheter begränsas till transkvinnor och transmän, bara eftersom denna binära betraktelse av varierade sexuella identiteter är lättast att greppa genom heteronormens kvinna-man-binaritet. Dessa personer tycks också vara som mest värdefulla för läkemedelsvetenskapen och -industrin, då de uppehåller denna uppdelning. Det är därför in ingen överraskning att denna industri idag visar ett stort intresse för att kliniskt ”behandla” transidentiteter – något som växer i hastighet med att ”behandlingen” av homosexualitet har minskat i intresse för världens industriländer. Miljoner dollar i forskningsstöd har riktats från sexualitet och till könsidentitet – fastän de båda fallen bidrar med att kliniskt formera en påtvingad heteronormativitet.
Självklart är marknaden som utvecklar vårdsystem för en särskilt binärt försonlig form av transidentitet – som samtidigt exkluderar alla alternativ – ett tecken i tiden. Ett liberalt återinförande av könsåtskillnader framför mer varierade transerfarenheter runt vilka människor har organiserats i årtionden. I USA marknadsförs detta transideal av essentialisten och transkvinnan Caitlyn Jenner. En konservativ, Trump-röstande ekonomisk elit. För en humanistisk lagstiftning kring transfrågor krävs rätt kostym, där fokus läggs på rätten att kategoriseras enligt en könsidentitet som man väljer, istället för att lagligen slippa placeras i en sådan mall. På samma vis som i fallet för samkönade äktenskap spelar den essentialistiska transvågen en aktiv roll i argumentationen för ordning framför frihet. Samtidigt är det de icke-behandlade och icke-bekräftade transerfarenheterna som hörs minst. De måste osynliggöras eftersom de trollar med det byråkratiska tabu som det innebär att undgå definition.
Allt detta lägger utan tvivel en våldsam grund för barnafödande. Trots delade åsikter om individanpassad vård, möts barn som uttrycker oro inför sociala konventioner med medicinska förfaranden. Liksom tobaks- och alkoholindustrin riktar sig särskilt in på sina unga, framtida kunder, behandlas unga, icke-normativa sinnen särskilt med hormonbromsar, antidepressiv medicin, terapi och andra kliniska behandlingar som föregår ett kirurgiskt ingrepp. Medan nitiska föräldrar är alltmer skeptiska gentemot att vaccinera sina barn ger behandlingar av varierade könsidentiteter rejäla biverkningar för organens och hjärnans utveckling – en risk som måste tas. Bland annat dvärgväxt införs för att ge barnen tid och rum för att inse sin egen sexuella identitet. Men, när icke-binära alternativ saknas är det inte överraskande att personer som inte genast väljer det ena eller det andra, fastän samhället kräver det av dem, har nära till psykisk ohälsa. Deras sinnen försätts i social svält utan icke-patriarkala identifikationer genom vilka de skulle kunna läsa sina kroppar. Talande nog lämnas sjuttio procent av de barn som väljer att avbryta all behandling vid tjugo års ålder, allt som oftast med frågor såsom hur deras kroppar skulle se ut om de inte hade påverkat sin kroppsväxt från första början.
På internet finns otaliga bloggar där ”peppiga” föräldrar skriver hur mycket de lär sig av sina transbarn. Essentialistisk transidentifikation direkt från barnens mun. Dessa föräldrar använder sig oavbrutet av en konservativ fetischering av barndomen där de låter typiska projektioner av oskyldighet och renhet bli till en biologiskt grundad självklarhet om könstillhörigheter. Från mitt perspektiv säger dessa vittnesmål mindre om kunskap kring barn – och mer om den smärtsamma ignoransen hos de vuxna som uppfostrar dessa barn. Det är en uppenbar ideologisk inversion. Många föräldrar har väldigt liten insikt i genusfrågor, ofta på grund av deras egna identifikation genom en binär könsmaktsordning. Så är det även i queera gemenskaper: kombinerat med en aktiv och ofta hotfull handledning från medicinskt legitimerade är det inte förvändande att de barn som uttrycker en osäkerhet kring sin könstillhörighet troligt ges tabletter istället för grundläggande feministiska metoder. Metoder som skulle hjälpa dem att förstå att det är helt naturligt att må dåligt av att påtvingas en könsidentitet knuten till patriarkatet. Självklart! Det är ganska enkelt: varje liten flicka som skriker och slåss varje gång hon tvingas ta på sig en klänning är redan på väg dit. Problemet ligger snarare hos samhällets vägran att förändras, trots detta steg. Det är här som de feministiska metoderna för överlevnad och organisering bidrar till individens hälsa. Feminismen lär oss att det personliga är politiskt, vilket tydliggör vad för samhälleliga situationer som föreligger vår privata kamp kring genus och identitet, såväl som en mängd andra samhällsproblem. Detta försätter också den personliga upplevelsen av otillräcklighet, skam, skuld och missanpassning i ny dager, vilket i sin tur hjälper oss att rikta vårt fokus på vad som behöver eller inte behöver förändras hos oss själva, såväl som i vår omvärld. Frågan är inte bara existentiell, den grundar sig i en långtgående historia av feministisk, social organisering av strategier för att överleva ojämlikhet.
Samtidigt behandlas hormonbehandlingar och kirurgiska ingrepp som en tatuering en piercing, eller andra kroppsbehandlingar i dagens i-länder. Bredvid mainstreamtranssexualitetens byråkratiska perspektiv visar denna elastiska relation till kroppen berömvärda motargument på samma vis som anhängarna till subkulturer för tatueringar eller piercingar drunknar i gängkultur och sekterism. Och liksom denna kultur på den senaste tiden har blivit ganska mainstream, har en omedveten likhet mellan sekterism och tilltagande sekterism i konservativa värdegrunder för familjer kommit att ta fart. Många alternativa genusgrupper sprider en pseudoantropologisk föreställning av en icke-västerländsk, icke-borgerlig gemenskap av orientalistisk karaktär, som ofta intensivt förnekar de sociala begränsningar som en sådan tillhörighet kan medföra. Något som också skapar en problematisk grogrund för att återförenas med verkligheten, när dessa rörelser söker lära sig av erfarenheten att identifiera sig som icke-binär i en svag tredje värld, sprungna ur en brist på allmän sjukvård. Självklart sållas de mer desperata, riskfyllda metoderna som skulle krossa västvärldens fantasi om företagsamheten i dessa regioner, bort – såsom att forma kroppen genom att ohämmat injicera silikon, fett, eller andra kemikalier, under huden. Med de flesta i-landsperformance som går ut på att se bortom sig själv erbjuds ingen egentlig solidaritet eller förståelse för detta lidande. Istället görs ett urval för att appropriera och absorbera de handlingar som kanske skulle kunna bidra till första världens föreställning av Pride™.
När stoltheten hos denna denna anti-institutionalism ofta åberopas av västvärldens motkulturer och inom ramen för västvärldens institutionaliserade kultursektioner, är den samtidigt den synligaste och mest organiserade. Särskilt vid universitet och konstinstitutioner: institutioner för genusvetenskap, arkivvetenskap eller curatorsutbildningar har kommit att bli motivationseggande workshops där en föreställd kapacitet i kulturellt självförverkligande hyllas. De dealar positivitet och hopp till ungdomen liksom alla andra sektorer inom den globala kapitalistiska kulturen. Så klart är denna optimism, rent ekonomiskt, en nödvändighet vid anställningar och yrkesförfaranden inom akademin. En eftergift som internaliseras till den punkt att en hyllningspolitik av misslyckanden inrättas. En form av punk-gloria för en rebellisk lockelse utan några organisatoriska engagemang för de risker som följer. Med en klapp på axeln betraktas vårt våldsamma förtryck med orden ”om det inte känns så händer det inte”. Allt paketerat med en hycklande moral och självcensur där man beskriver sig själv som ”transig”, där ändelsen ”-ig”, betraktas som en aggression mot de som inte kallar sig så. Samtidigt förblir det återtagna begreppet ”queer” förvånansvärt accepterat, trots dess historia i det våld och krig som förts mot icke-binära. En pågående historia som för min del är det enda skälet till att begreppet alls är värt att återta. Därför är det särskilt ofattbart för mig att dessa motkulturer, fixerade i Pride™ och ny-sekterism nu delges institutionellt och ekonomiskt stöd. Trots stora avvikelser i de egentliga anspråken, förblir praxis för våra ledande motkulturer typiska för dagens antidemokratiska, pro-familjära bakslag.
Fastän detta kan tyckas som en välbehövd och ärlig kritik mot somliga, går det att påminnas om de oavsiktliga symptomatiska aspekter hos våra egna kritiska rörelser och därigenom erkänna det oundvikliga. Det finns inget att vinna. Ingen kommunistisk utopi hägrar vid horisonten. Ingen revolution att infria. Den patriarkala familjens globala stryptag är för kraftigt. Att därför envisas mitt i en kollapsad strävan kräver att innebörden av ett engagemang i demokrati och jämlikhet tänks om. Om konventionella demokratiska modeller har grundats i en teologisk förståelse av hur dessa sprids, vore det kanske en idé att först och främst betrakta dessa idéer som galenskap. Den anti-familjära, anti-traditionella galenskapen i att begära patriarkatets, kungens och faderns död är en krypande galenskap i hjärtat av västerländska kulturer som de flesta utanför denna region genast kände av – långt innan Roland Barths och hans samtida franska litteraturvetare filosofiskt utstakade den patriarkala författarens död som ett historiskt skede.
Om vi ska använda oss av en jämställd betraktelse, är den hierarkiska familjen ytterst föråldrad såsom en sanktionerad kulturell plattform för sexuella uttryck, fortplantning, varans bevarande och förlängning av självet. Det är en plattform för sexuell makt och förtryck, inte för rättvisa eller jämlikhet. Där lyder blodsband, inte sociala rättigheter. Mandat, inga folkomröstningar. Roller, inga obestämda tillhörigheter. Redan innan födseln har människor inget val huruvida de vill äntra denna värld i en särskild kropp eller en särskild klass. På så vis överskuggas löftet om barnets potentiella frihet av en verklighet där medföljande beroende är ett faktum. Familjen förblir ett feodalt mikrokungarike – symbolen för en antidemokratisk social rörelse. Och ändå, trots västvärldens samtida demokratiska värdegrunder som motpol till konventionella, klanliknande familjer och släktgemenskaper, förblir ”familjen framför allt” centralt i västvärldens retorik och media. Detta påföljande hyckleri gör det lätt att förstå att många av tredje världens kulturer bevittnar västvärldens fortsatta blindhet gentemot dess egna anti-familjära riktningar som en vägran på gränsen till det neurotiska.
Mitt i denna galenskap introducerar kärnfamiljen sina egna vansinniga former för incest och tabu. Förvånansvärt föga uppmärksammat av de flesta är det faktum att incestuösa tendenser i kärnfamiljer tilltar för varje år som går. I en större familjekonstellation inkluderas såväl fastrar, som morbröder, eller kusiner, sysslingar och andra långväga släktingar. När alla blandas under samma tak möjliggörs sexuellt utbyte bortom ens egen far och mor, även om det rynkas lite på näsan. Bland annat är kusingiftermål socialt accepterat i de flesta kulturer. I kärnfamiljen, däremot, som bara består av två föräldrar och deras egen avkomma, är allt sexuellt utbyte förutom det som förekommer mellan de två föräldrarna, tabubelagt. Med dessa sexuella begränsningar bistår kärnfamiljen med den mest intensivt förtryckande och rigida sexuella familjekonstellation som går att föreställa sig. Det tycks som att ju mindre familjen fungerar som en demokratisk instans, desto mer extraordinärt ter sig tillväxten av dess internaliserade förtryck. Traditionellt sett samspelar intensifieringen av potentiell incest med en moralretorik om familjens värdegrunder om sexuell egendom. En moral som, chockerande skenheligt, placerar förtryckande relationer i mitten av den arketypiska, kristna familjen. En patriarkal gudagestalt som narcissistiskt utnämnde sig själv till alltings början och slut och som födde sonen Adam utomäktenskapligt. Sedan förgrep han sig på denna son för att incestuöst förda fram dottern Eva, som Adam blir både far och bror till. Barnen vägrades utbildning och uppmuntrades istället att befolka världen genom fortsatt incest. När de närmade sig sin fars tillhörigheter utan tillåtelse, i försök att utbilda sig själva, blev han vansinnig och kastade ut dem från sin egendom. Efter att ha ignorerat sina avkomlingar i några tusen år, återvänder guden för att skaffa ett nytt barn – som han insisterar på att det ska bli en pojke – med den förutbestämda intentionen att barnet ska bli brutalt mördad efter ett liv i förföljelse. Utan att någon kvinna i världen fick något att säga om saken, valde han en ung oskuld, Maria, att agera ställföreträdande mamma. Han skickade en av sina kumpaner att förfölja henne i mitten av natten och behandla henne med en förestående våldtäkt. Eftersom hon var avkomling till hans barn och troligtvis yngre än sexton år, sett till tiden då det hela utspelade sig, var den befruktande våldtäkten av oskulden Maria också att betrakta som incest och pedofili. Och åter igen, liksom i fallet med Adam och Eva, var gud den brottslige fadern, vars föräldraansvar dumpades på den kastrerade Josef. Det är liksom Roger, utomjordingen i America Dad, sa: ”Kristendomen är den bästa storyn om en misslyckad farsa”. Se själv, gud blir far åt barnet och drar sen. Sen när ungen blir berömd, vill han att den ska flytta hem till honom. Samma sak hände med Shaq, som skrev en raplåt om det med titeln ”Min biologiska farsa-farsen”. Sett till den förträngda kunskap som krävdes hos miljontals människor för att också de skulle anamma dessa värdegrunder som en tidlös moral i deras egna familjekonstellationer, går det inte riktigt att kalla detta för ett undanträngt kulturellt betingat trauma som löses enkelt – om det alls går att lösa.
I kölvattnet av århundraden av brutalt påtvingad konvertering till tro, och med insikten om att inga framtida demonterade familjerelationer står i sikte. Istället kom mer radikala demokratiska projekt lova minska våldet och samtidigt distansera dem själva från en organiserad konvertering. Konversion har ingått i de flesta vänsterfantasier, där familjekonstellationer ersätts med kollektiv, men fortsätter med en ny, vänsteranpassad, pro-familjär agenda. Bland andra det japanska kommnistpartiet, ter sig nästintill neo-konservativt med sina populistiska anspråk. Inte i något av exemplen går det att föreställa sig sammanhang utanför familjen, eller sociala skyddsnät att betrakta som nödvändigter just på grund av problemen som följer på, och som ännu samverkar med, pågående familjekonstellationer. Självklart är sammanhang utanför familjen spektakulärt svårt att föreställa sig när en majoritet av samhällets skyddsnät omtalas som att tjäna familjen. Särskilt svårt är det när det kommer till ensamstående föräldrar eller fattiga familjer. Skyddsnätet betraktas bara som en utfyllnad av de glapp som springer ur bristande familjekonstellationer, vilket fördunklar det faktum att sådana skyddsnät också kan erbjuda hjälp bort från familjens fjättrande band. Socialt sett förblir en sådan separation oönskad för de flesta. Orättvis, eller rentav hjärtekrossande. Minst sagt ett dåligt kort för en större marknad.
Det är inte heller småsaker som det är frågan om, nej, marknadsforskare arbetar övertid för att sälja olika budskap. Sett till västvärldens historia av slaveri vet affärsmännen att kapitalism fungerar bättre med slaveri än med jämställda arbetssituationer – varför samma system appliceras på den samtida kapitalistiska expansionen av marknad i samråd med icke-demokratier. En global uppskattning av dagens offer för detta ofrivilliga arbete sträcker sig till 21 miljoner människor. De flesta hålls gisslan i beklagansvärda omständigheter, ofta i främmande länder och med sina id-handlingar beslagtagna av förrövarna. När det kommer till prostitution, tar människohandeln över mer än tvåtusen människors liv varje dag och den ungefärliga kostnaden för att köpa en slav är åttio euro.
I förhållande till det globala syd, är industriländernas arbetare privilegierade husslavar, vars utbyte grundar sig i måndslön för socialt påvingat arbete, en fortsatt skuld och förväntade graviditeter att ersätta ens egen arbetskraft när man blir för gammal för att arbeta. Det eskalerar till den grad att komikern Justin Roilands ord kommer väl till hands: ”expanderat slaveri”. Vi betraktar resten av världen som vår fiende som bara väntar på att få hugga tag i det lilla som vi lyckats skrapa ihop, istället för att inse att de mest välnärda är just de som undanhåller sin rikedom från andra. Vår rädsla och girighet tjänar eliten mer än oss själva och vaggar in oss i föreställningen om att vi står närmre dem än vi gör det globala syd. Närmre den onåbara Donald Trump än de hemlösa människor som vi passerar dagligen, och vi är livrädda för att erkänna att sanningen är den motsatta. Samtidigt sker dagens globalisering med en iögonfallande avsaknad av nya demokratier som bildas.
Statens och de sociala projektens tid är över, och nationens traditionella fiender har i stor omfattning ersatts av sektens och trons fiender. Det kalla kriget hart blivit ett krig mot terrorismen, vilket innebär ett återinförande av kulturella föreskrifter om familjens, dynastins och förstfödslorättens makt. Det är ett nödvändigt återinförande då det, bredvid familjernas egna sociala skyddsnät, också bistår med en undermedveten, psykologisk grund som krävs för att någon ska acceptera sådana sociala föreskrifter. Ett grundläggande psykologiskt element för för slaveri. Genom sociala och lagliga föreskrifter om föräldrarnas ägande av barn, och motsägelsefullt nog en traumatisk medvetenhet hos barnet om att det tillhör sina föräldrar, internaliseras föreställningen om att vi alla är någon annans egendom. Liksom i fallet för binära könsidentiteter innebär inte denna internalisering att vi tvunget instämmer med idén, men att denna påverkar och inskränker vår förmåga att svara emot den. Istället föredrar vi att betrakta föräldraregendom som något gott, personligt och i högsta grad privat. Vi tenderar kritisera endast en enskild far eller mor för deras dåligt uppburna föräldraroller, men riktar föga fokus på den offentliga institution som föräldraskapet i sig utgör. Om vi istället ser på det offentliga rummet som en plats för exploaterat arbete, måste vi även erkänna att föräldraskap inte går att åtskilja från detta. Således blir också vår egen träldom och vårt ägande i våra familjer systematiskt integrerat i en allmän livegenskap.
De flesta anti-demokratiska illdåd som den liberala, humanistiska globaliseringen har åsamkats som resultat av strävan efter ständig tillväxt. Ett exempel är begären efter en oansvarig och ohållbar ekonomisk tillväxt, ökad konsumtion, aggressiva gränskontroller och växande befolkning. Samtida versioner av en gammal ingrodd ordning som långt före kapitalismen främjade fortplantning. Påföljande motsättningar mellan samtida demokratiska värdegrunder och praxis är så uppenbara att det framstår som självklart att globalisering är lika demokratiskt som Sovjetunionen eller Folkrepubliken Kina var kommunistiska. Samma metoder används och samma våld springer därur. Se bara den storebror-ser-dig-betraktelse av medborgare som Edward Snowden synliggjorde, eller hur man i väst konstruerar och splittrar Mellanöstern, kvävningsterrorn vid Guantanamobukten eller hemlösa som fördrivs av spekulativa gentrifieringsprojekt, privatiseringen av industriell avfallshantering, eller vapenhandel som resulterar i ett oändligt antal skador, våldtäkter och död, med mera, med mera.
Kombinera sedan detta med den post-moderna förståelsen av att mänskligheten inte är en förutbestämt teologiskt driven företeelse, och en demokratisk praxis blir något litet, udda och queer. En form av lokal smärtlindring istället för global förändring. En aktiv vändning från tron på tillväxt är särskilt vital för mer radikala demokratiska fält på det kommunistiska och socialistiska spektrat. Särskilt för att sätta emot arvet av den historisk totalitarism som utfärdats i deras namn, varav en stor del innebär insikten om att demokrati och framgång inte går ihop.
Några av er tycker säkert att detta låter precis som de queerpolitiker som kritiserades tidigare i denna text. Men nej, det föreligger inga guldkanter eller själuppfyllande aspirationer. Om radikal queerhet censureras i samklang med censuren av en radikal demokratisk organisering, låt oss då betrakta könsbekräftande behandlingar som en metafor för denna organisering. Historiskt har tillgången till medicinsk vård för transsexuella gått hand i hand med den formella diagnosen av förvirrad könstillhörighet. En forcerad självidentifikation där det psykotiska och det sjuka tjänar som ritual för kulturellt betingad acceptans. Det blir också nyckeln till en personlig drivkraft och standardisering. De drivande viljorna bakom denna misslyckandets politik arbetar hårt för att rikta drivkraften mot specifika mål och personliga, sociala uppfyllelser. Inkörsportar till en större social acceptans och säkerhet, med andra ord. Det är en optimistisk misslyckande modell som ännu tjänar framgången och fullföljandet. En hyllning av en möjlig förändring.
Tänk om man vägrade hylla denna normalisering? Tänk om man, istället för att svara på det våld som det innebär att tvingas identifiera sig som sjuk, med önskan om att betraktas som frisk, istället svarade med att politisera detta begär efter friskförklaring? Tänk om man istället lät dem uthärda den ofrånkomliga anti-feministiska eftergifterna genom binära könsbekräftande behandlingar i ett patriarkalt ljus. Tänk om hela ens relation till genus är på väg att falla samman? Att försvinna? En relation i tid, men inte som en resa. I förändring, men inte övergående. I kamp, men utan mål. Tänk om man svarar på skammen genom att strategiskt vägra Pride™? Det är en krass, realistisk, anti-global och antihumanistisk modell för demokratiskt engagemang som läggs fram här.
Precis som strategier för mainstreamtranssexualitet präglas av och är symptom av samtida globalisering, är en demokratisk organisering tätt knuten till en tid och en kontext med extremt specifika relationer mellan kulturella drivkrafter och psykoser. Oavsett var för drivkraft detta förverkligande bistår med, är det inte fråga om normalisering. Inte heller handlar det om hopp. Syftet är långtifrån att skapa motivation. Det handlar om att angripa situationen nihilistiskt. Rent konkret innebär det att svara emot den brutalitet som en social isolering innebär, genom att organisera rum och tjänster som möjliggör ett singelliv. Det handlar om att reagera på skillnader på individuell nivå, med andra verktyg än småborgerlighetens individualism eller konverteringsgrundande kollektiva arrangemang. Verktyg som inte syftar till att tjäna en familj, en stam eller en sekt, eller som kan ägas av någon enskild. Det handlar helt enkelt om att skapa spelrum för att överleva som avfälling.
Jag påmindes om dessa saker häromdagen då jag satt på ett tåg i Tokyo. Tåget var fullpackat med heteronormativa kroppar, alla sammanpressade till orörlighet. Främlingar som behövde lite space, men som fångats i snaran mellan arbetet och hemmet. Resan var avsexualiserad för de flesta, en rovjakt för ett fåtal män och hotfull för många kvinnor. Under åren har jag, klädd som man, blivit tafsad på av berusade kontorsklädda kvinnor två gånger. En inverterad könsmaktsordning som särskilt riktas mot utländska män. Jag klev av tåget och gick in på McDonalds som var fullt av barn. På väggarna stod det skrivet slogans med stora bokstäver, såsom ”Du KAN få vad DU VILL” och ”Jag vill vara OSANNOLIGT VACKER”. En förutsägbar kapitalistisk marknadsföring vars ledord standardiserar girighet och fåfänga, men som också refererar till föräldrarnas rutin att lova sina barn att de kan beställa vad de vill på McDonalds, bredvid en underlig tro till att det går att uppnå konventionella skönhetsideal med en snabbmatsdiet. Olika varianter av den allsmäktiga lögnen förändras att barnet kan få allt som det drömmer om. En lögn som de flesta idag inte bara betraktar som etisk, men även nödvändig för en hälsosam social utveckling. Jag tror att det harmlösa i denna lögn delvis grundar sig i det faktum att barns drömmar är varierande och billiga, vilket speglar billigheten i den kultur som de växer upp i. Så billig, men väl så onåbar i verkligheten. Mellan restaurangens vita väggar, tycktes barnens försök att kontrollera vad de åt och föräldrarnas försök att få dem att äta upp som ett skådespel. Ett gäng från en amatörteater som halvtaskigt spelar en mörk komedi om hur oetiskt det är att ha barn, och hur familjen omöjliggör ett demokratiskt system. Familjerna, liksom resan till McDonalds i sig, var en desperat homofobisk handling. Sprunget ur den mest ortodoxa dröm som du en gång för alla kommer inse att den dödar dig, och dra.
—
Deproduktion på Fylkingen. 8 February 2018.