Just Can't Get Enough

Jag är en av dessa föraktade människor som tar karaoke på lite för stort allvar. Jag brukade hålla igång en lista med potentiella karaokesånger på telefonen, bara utifall att. Jag sjunger fortfarande karaoke hemma och i min studio. Ibland gör jag det eftersom det är det enda som får mig att komma ur en tillfällig svacka, ibland bara för att jag inte kan låta bli. Vid varje ny spelning måste jag ta mig samman, och verkligen anstränga mig för att inte fylla den med karaoke. Detta har jag misslyckats med vid ett par tillfällen.

Det är som ett beroende. När jag väl börjat kan jag inte sluta. Det är som en djup, sval pool, som att sockerfrossa eller lyssna på sina guilty pleasures, bara ett avsnitt till... Jag vet att jag inte är ensam i det här. Jag kan vittna om hur otaliga andra tagits i besittning av demonen under mina år med karaoke. I denna redogörelse över mina tidiga erfarenheter av denna ritual inser jag att mina erfarenheter av karaoke troligtvis varit anledningen till min nuvarande besat- thet av att sjunga. Karaoke omfattar den särskilda spänning som uppträdandet inför en publik innebär, på en och samma gång masochistisk som en källa till kraft.

Första gången jag (på allvar) sjöng karaoke var på en pub som heter Crossland’s, i Glasgow runt 2007. Jag hade nyligen blivit dumpad och kände mig besviken och förbannad, men samtidigt driven av den vilda energi som kommer ur ett brustet hjärta. Med andra ord var jag vidöppen för nya erfarenheter.

Jag satt i kommittén för det konstnärsdrivna galleriet Transmission i Glasgow på den tiden, och kom på ett vernissage att prata med en konstnärskollega som hette George Ziffo. George var en blyg bildkonstnär med vågigt, ljust hår och en tunn mustasch. Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på ämnet, men vi pratade om karaoke. Till min överraskning var George ett stort fan och på jakt efter en bar där man kunde sjunga. Jag svarade omedelbart att jag väldigt gärna ville följa med.

George berättade att han kände till Crossland’s, en bar i Maryhill som blivit känd efter att ha figurerat i filmen Trainspotting. Du kanske minns scenen där Begbie kastar ett ölglas över axeln från pubens balkong, och det träffar en kvinna i huvudet? Dit gick jag och George för att sjunga karaoke. George drog ihop ett gäng som gärna ville hänga på – samtliga var män, alla lika blyga och nördiga.

Jag minns inte så mycket från den där första kvällen förutom de två sångerna jag sjöng själv. Den ena solo — Back on the Chain Gang med Pretenders. Min pappa brukade spela den i bilen när vi var små. På nåt sätt kändes det som att den passade in på de underförstådda kriterierna; genera- tionsöverskridande soft rock, med en feelgood-melodi och exakt rätt mängd nostalgi.

Som det brukar vara med amatörka- raoke så upptäckte jag först halvvägs in i sången hur svår den egentligen var. Jag kom inte ihåg större delen av versen, och kom helt av mig vid bryggan. Oavsett motgångarna så var jag som i ett rus när jag klev av scenen. Mitt hjärta bultade hårt och mina ögon glödde av upphetsning när jag slog mig ner på min plats vid bordet tillsammans med mitt missmatchade entourage för att småprata och sippa på min öl. Jag ville skratta hysteriskt och gråta på samma gång. Jag kände mig uppriven och i extas.

Det här var den första gången som jag upplevde den märkvärdiga och svårbeskrivliga känsla som jag känt många gånger sedan dess under de åren som passerat sedan dess. En blandning av genans, njutning, adrenalinkick, rädsla och makt, men kanske viktigast av allt, en komplex känsla av samhörighet; en styrka, ett sinne, ett möte som jag inte kan förklara fullt ut. Gruppen av människor är ett föränderligt flöde. Det ökar och ebbar ut från en sång till en annan. Den sträcker sig utanför pubens väggar till människor i andra rum som har sjungit samma sång. Den är ärlig och stöttande. Gruppsamhörigheten verkar på pappret ologisk om du inte förstår den som en delad kärlek till någonting som ni skapar tillsammans, för varandra, och helt och hållet bortom era dagliga liv och rutiner.

Efter min första insikt om att kara- oke inte var så enkelt som det verkar, sjöng jag kvällens andra sång, en duett med en av grabbarna från mitt bord. En snäll, långhårig musiker med ett brett flin. Han föreslog Just Can’t Get Enough av Depeche Mode, vilken jag var övertygad om att jag skulle kunna ta mig igenom lättare än den första sången, trots att jag egentligen inte kunde den särskilt bra. Jag vågade till och med ge mig på lite stämsång i refrängen. Jag kände mig verkligen styrkt.

De flesta av oss sjöng den där första kvällen. En i gänget, exakt vem minns jag inte riktigt, sjöng bara David Bowie. Han härmade Bowies röst när han sjöng, vilket både var charmigt och pinsamt på samma gång. Lyckligtvis kunde han låtarna och kom därför också undan med det. Efteråt gick vårt udda gäng för att dansa. Vi höll igång till stängingsdags, höga på euforin från kvällen på Crossland’s. Vår första kväll tillsammans var fin, märklig och en sorts uppenbarelse. Vi hade alla fastnat stenhårt för det här.

Efter den första kvällen blev vi som ett gäng med en hemlighet. En särskild kraft höll oss samman som ingen av konstnärerna vi hängde med kände till. Vi började träffas på Crossland’s varje helg för karaoke. Seriös karaoke. Vi valde låtar med omsorg och övade på dem hemma under veckorna, och gjorde upptäckter som vi bara kunde dela med de andra inom gruppen. Då och då tillkom nya medlemmar, lyckligtvis också några fler kvinnor, men på det stora hela förblev gruppen liten och hängiven.

Vi började bli igenkända, och till och med accepterade av Crossland’s övriga stammisar. Det fanns en man som kom dit varje vecka. Jag minns inte vad han hette, men han kom alltid ensam och satt i ena änden av baren, alltid klädd i samma denim-kläder. Han kanske var i sextio- eller sjut- tioårsåldern, med ett ansikte som åldrats tidigt på grund av ett högt alkoholintag, och han brukade för det mesta vara märkbart full. Varje vecka, utan undantag, sjöng han samma tre sånger: Oasis Little by Little, Kaiser Chiefs Ruby och Losing my Religion av REM. Efter ett par veckor började vi hälsa på varandra, och han applåderade och hejade på oss lika mycket som vi hejade på honom.

Vår assimilering var inget man kunde ta för givet, och vår rituella integration skänkte en särskild tillfredsställelse. Min erfarenhet av att växa upp i Glasgow genomsyrades av klassmedvetenhet, vilket förstärktes av det faktum att min far kom från Glasgows arbetarklass och min mor från ett medelklasshem i London. Jag var väl medveten om den här dynamiken i mitt dagliga liv — från kläderna jag bar, till hur min accent skiftade beroende på kontexten jag befann mig i. Vårt gäng var oundvikligen medelklass vilket framgick med smärtsam tydlighet. Vi kände av det från sekunden vi klev in i baren den första kvällen, jag visste åtminstone hur nervösa vi alla var. Exakt vad vi var rädda för vet jag inte, jag tror inte att någon av oss förväntade sig att Begbie skulle stå beredd med ett ölglas i högsta hugg, men jag antar att vi bara visste att vi skulle sticka ut, och att vår närvaro inte nödvändigtvis skulle vara välkommen. Men ju längre tiden gick så integrerades vi en liten bit i taget. När jag tänker på det så berodde det antagligen på vår uppriktiga och seriösa inställning till karaoken. Vi hade inte kommit för att skratta åt folk, utan vi var där för att sjunga med lika mycket hjärta och inlevelse som alla andra.

Några månader senare spreds ryktet om vår lilla karaokeklubb. En konstnärsvän och musiker blev intresserad och beslöt sig för att fira sin födelsedag med karaoke på Crossland’s. Jag var tveksam men stöttade honom. Jag kände att jag ville beskydda det som vi byggt upp, och oroades över hur de andra stammisarna som vi nu hade en relation till, skulle reagera på att baren skulle översvämmas av unga konstnärer. Jag minns att det upplevdes som olustigt i vår ini- tierade grupp. Alla på födelsedagsfesten hade jättekul och sjöng mycket, men sättet de tog sig an sångerna på, och hur de framförde låtarna kändes ironiskt. Om vi hade sjungit karaoke på en hemmafest eller i ett separat rum så hade jag deltagit på ett helt annat sätt, men det faktum att vi var på Crossland’s gjorde mig nervös. Jag var rädd för att vårt lilla gängs position var hotad, genom association.

Och på sätt och vis var det också den här kvällen som markerade början på slutet av vår gemensamma ritual. Jag kommer inte ihåg varför exakt, kanske tog våra personliga liv över eller så bleknade allt bort. Men jag tror också att vår givna plats där, förändrades efter den kvällen på ett sätt som ingen av oss kunde försonas med eller sätta fingret på i efterhand. Hursomhelst var inte detta slutet på min resa med karaoke, utan enbart det sista av inledningsfasen till ett nytt, hett beroende.

(Translated from English by Magnus Bunnskog)