Jag kan omöjligt förlora mot den här gubben, det finns inte, han är 30 år åldre och röker och super, det kan inte hända. Paniken växer i kroppen, racketen känns tung i min högerarm, börjar bli pinsamt det här ju. Jag går på hans tricks hela tiden, han fintar clear men på nåt obegripligt sätt lyckas han med finkänslig hand och lätt touch få bollen att segla ner precis framme vid nät, otagbar. Hans strategiska spelsinne imponerar, känns som om han snor åt sig några poäng bara på rent lurendrejeri innan vi ens hunnit börja spela. Siffrorna rullar iväg, börjar tänka på vad alla de andra kommer tycka. Vi har lyckats få ihop en turnering till slut, gjort seriöst spelschema, alla möter alla. Harald tillhör ju inte vår generation alls men vi bjuder in honom som en kul grej. Han gillar att tävla, precis som vi. Vi kör det gamla poängsystemet, där man är tvungen att vinna över serven innan man får poäng. Jag har inte fått en enda poäng. Vunnit över serven några gånger men inte en enda poäng. Försöker gaska upp mig - skärpning nu, kom igen!
Han vinner första set med 15-0.
Första mötet med Harald var på Blå Tornet, Drottninggatan. Jag köpte en Gary Burton skiva av honom, han var måttligtentusiastisk över mitt val. Vid andra mötet hade han flyttat till Rörstrandsgatan, det luktade cigarettrök, kaffe ochskivor. Vinyl överallt, från golv till tak. Böcker allra längst upp, cd vid kassan. Jag sökte efter ECM-skivor på vinyl. Han pekade - “därnere”, och så fick jag krypa längs golvet och bläddra. Han var rätt tydlig med vad han tyckte om ochinte. Harald blindfoldade ofta sina besökare i butiken, vem kan det vara på tenorsax här, vilket år? Vem är pianisten?Minns att jag vid ett tillfälle såg min chans att visa att jag minsann inte bara lyssnade på ECM, utan faktiskt kunde ettoch annat.
“Kanske Red Garland, boxaren?” flikade jag in när han testade en annan kund.
“Intressant, mycket intressant...” svarade Harald och såg på mig med nya ögon, och jag kände mig invigd, godkänd.
Vi bjöd med honom på våra egna blindfold-kvällar, Harald kom gärna, tog med någraöl i en plastpåse. Vi hade ett avanceratpoängsystem med minusavdrag och multifrågor, han tyckte nog först att det var lite fånigt, men tog snart leken på fullasteallvar och tävlade med liv och lust. Alltid avbrott för äppelpaj och vaniljsås. Harald tog hem vinst efter vinst samtidigtsom han vidgade vyerna för oss övriga. En jazzens överstepräst med tävlingsnerv och leklusta. På besök i hans butikvankades det kaffe och schack. Alltid med schackklocka, annars var det ingen mening. Musik är ingalunda tävling men kan vara en kär lek. Han var bra på att visa det Harald. Utan att gå förbi svärta ellerallvar så var han ta mig tusan fantastisk på att leka. I andra set tar jag ett steg fram i banan, lyckas till slut desarmera hans luriga spel,få honom att börja springa, knäckerkoden. Jag tar hem andra och tredje set, och pustar ut för den här gången, höll på att gå illa det där. Harald köper enkaffe och en inplastad leverpastejmacka — de bästa i stan enligt honom — och sätter sig vid borden intill banorna för attse på bättre spelare, lära sig nya tricks. Så ringer han nån vecka senare, inget småpratande, rakt på sak:
“Hej, det är Harald. Badminton?”