Första terminen på gymnasiet. Fem ämnen: mekanisk verkstad, svetsning och gasskärning, svenska, engelska och idrott.
Påmed blåstället och plugga. I två år skulle vi stå ut med varandra, vi som misslyckats i olika grundskolor runt om iLerums kommun. Min pappa hade gått samma linje. På hans tid hette det yrkesskolan, efter genomgångna två år var man nästintill garanterad ett jobb inom varvsindustrin som på pappas tid innan varvskrisen i slutet av 1960-talet var en tryggarbetsplats där man kunde stanna tills pension.
Pappa tyckte givetvis att det var en bra ide att börja på verkstadsteknisklinje, mina vänner som växte upp med mig på träsket valde mellan Bygg Fordon och Verkstad, och mina betyg talade sitttydliga språk. Det skulle bli “verksta” för Carlsson.
Fy fan vad jag hatade det. Fullkomligt livsfarliga klasskamrateringen av oss visste när en skulle få en hammare i ryggen, sitt huvud dunkat i ett städ eller en svetslåga i röven. Det varalla mot alla och en slags tävling om vem som va värst. Som tur var hade jag ett sjuhelsikes temperament vilketresulterade i fysiska gränssättningar som gjorde att jag snart fick vara ifred från dessa anarkistiska penalismlekar.
Påfredagen stod det svenska på Schemat. Mina klasskamrater hatade initialt eventet. Svenska så jäkla dumt, varför då? Jagminns att vi satt i salen innan Carsten som läraren hette kom in. “Carsten — vilket jävla bögnamn!”. Carsten var lång ochgänglig, hade en oerhört väl om- händertagen frisyr och en hud som sammet, så len och nyrakad att vi misstänkte att hanrakade och smorde sig precis innan varje lektion. Han gick som en kvinna och talade med djup vän röst. Jag minns att minförsta tanke va; “han kommer bli lynchad och uppäten på en lektion”.
Carsten tar fram den tjockaste bok jag någonsin settoch börjar läsa högt. Klas- sen tystnar och vi börjar alla lyssna intensivt. De följande lektionerna fortsätter på sammasätt en slags sagostund för tonåringar. Vad vi längtade till att höra Carsten läsa, alla satt tyst och lyssnade. Efterlektionerna låtsades vi som att inget hänt, vi skämdes över vår njutning av att lyssna på Carstens väna djupa stämma.
Några veckor in i terminen efter att ha läst högt en halv lektion meddelar Carsten att nu är det Mikaels tur att läsa. Mikael är nog den av oss med bäst självkänsla och självförtroende. Mikael läser en eller två sidor sen är det nästas tur ochså fortsätter det. Jag minns att Fredrik som kom någon- stans i mitten av läsecirkeln inte kunde prata rent, han hade ännuinte satt ljudandet av bokstaven R, vi blev förvånade, Fredrik hade aldrig pratat innan och nu visste vi varför.
När Fredrik började staka sig fram i texten växte Carstens närvaro, han omfamnade oss själsligen på något märkligt sätt. Detblev aldrig någon som trakasserade Fredrik för hans talavvikelse varken under lektion eller utanför. Nu fick vi lånavarsitt exemplar av boken vi läste Utvandrarna, invandrarna, nybyggarna och det sista brevet till Sverige.
Samtalsämnenapå rasterna växlade från hur man enklast tjuvkopplade en bil eller vart man köpte billigast hasch till hur långt man lästi boken och vad som egentligen skulle ske med Karl Oskar Nilsson. Träsket var Lerums höghusområde byggt 1964 insprängtmellan villorna. Och när träskets första barnkull blev stora nog att börja i skolan startade en intensiv debatt i kommunenvart dessa barn skulle gå i skolan. Det självklara valet för föräldrarna på träsket var skolan som låg 500 meter frånområdet med endast en gata att korsa. Det skulle betyda att träsketbarn blandades med Aspenäs villabarn.
Aspenäsvillaförening var strakt emot och meddelade kommunen att detta vore dåligt för båda parter, men att knappekullaskolan 3 kmbort på andra sidan centrum kunde vara en bättre väg för oss att gå och att på den skolan skulle det finnas merlikasinnade barn för träsketbarnen att leka med. Efter ett år av strejk och besök av Västnytt från TV2 fick även Lerumskommun foga sig och tillämpa närhetsprincipen som var nationellt beslutad.
Väl hemma på Träsket var det inte möjligt attprata om Karl Oskar Nilsson. Det var ju inga “läshuvuden” direkt som bodde på träsket. Vi var fullt upptagna av att klaraoss själva. Något sorts navigerande runt knepiga vuxna: idag kan vi inte vara hos Dennis hans morsas ex hade trashatlägen- heten för tredje gången, Johnys farsa hade precis påbörjat en ny period av supande och Magnus morsa hade legat med “Gert utan stjärt” fem portar bort så där var det inte läge. Vi va mest ute för där var det lugnast. Och det som hände på Carstens lektioner och den intensiva läslusten blev något att hålla för sig själv. Men väl på Carstens lektioner fick densom ville blomma för fullt.
Jag älskade språket ljudet rytmen och någonstans där grodde tanken om att man kunde göra något annat än att svarva, svetsa, supa och ligga med grannen. Vad hade jag ingen aning om, och det är egentligen skit samma.
Tack Carsten.